Finland riskerar att bli en buffert-stat

Det korta kriget i Georgien i augusti år 2008 blev en vändpunkt i Europas militärpolitiska utveckling. Många makthavare viftade bort händelsen i Georgien som ”en enskild företeelse”. Så här i efterhand kan man säga att Europeiska Unionen då reagerade alldeles för mjukt. Då, år 2008 övervägde man inte att införa ekonomiska sanktioner. Man betonade i Europa i stället ömsesidigt samarbete som skulle skapa en ständig fred samt att konflikter kunde sålunda lösas utan militära åtgärder. Ledande politiker i Europa hade tonat ner militära hotbilder i samband med att det kalla kriget tog slut 1989. Därför blev EU inte heller en militär-strategisk makt.

Eftersom Sverige och Finland stod utanför militära allianser, var det logiskt för politikerna ända till 2014, att förringa den förändrade militär-strategiska situationen i Östersjöområdet. Det ansågs att möjliga kriser i andra länder inte berörde oss och att ingen därför heller hotade vår region. Trots detta återvände geopolitiken och historiens vingslag med kanondunder och vapenskrammel år 2014 inte bara till mellan-Europa utan även till Östersjöområdet. De olika militära incidenterna år 2014 tredubblades inom Östersjöområdet i förhållande till händelserna år 2013. Denna region har nu drabbats av Rysslands styrkepolitik och hybridkrig.

President Vladimir Putin har nyligen knappast av misstag sagt sig uppskatta Molotov-Ribbentrop-avtalet från år 1939. Sådana uttalanden ekar illa i de baltiska länderna och Finland. Rysslands nya militärdoktrin underlättar inte heller moderniseringar av de svenska och finska försvarsmakterna. Det är problematiskt att utveckla ett försvarsväsende mot något som kallas för hybridkrigföring. Propagandakrig är ett effektivt sätt att påverka Europa och Ryssland satsar ansenliga summor på denna form av krigföring som går ut på att splittra och dominera över olika regioner inom EU.

Ur finlänsk synvinkel har den svenska och tyska nedrustringen på 2000-talet varit negativa företeelser. Nyligen, för första gången sedan det kalla krigets slut, har både Tyskland och Frankrike återigen ökat sina försvarsbudgeter betydligt för de kommande åren. Finland som tillhör EU och står utanför Nato, riskerar att bli en buffert-stat mellan Nato och Ryssland. Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska position kan försvagas, ty dessa länder bildar ”en militärpolitisk korridor” mellan ett växande Nato och ett Ryssland som börjat tillämpa någon form av styrkepolitik.

Sveriges regering har tillsammans med oppositionspartierna påbörjat upprustningen av det svenska försvaret. Allt oftare understryks dock behovet av att koordinera den svenska och finska säkerhetspolitiken. Finlands nya center-konservativa regering har för avsikt att göra en Nato-utredning. I den förra Nato-undersökningen år 2008 kom man till den slutsatsen att ett medlemskap i ”rådande situation” inte behövdes. Man ansåg med andra ord att de rådande omständigheterna inte förändrats 2008 fastän situationen redan då klart höll på att förändras. Man kan säga att politikerna förskönade den ryska förändringen så långt det var möjligt.

Sveriges regering har nu ställt sig tvekande till en Nato-utredning. Ur säkerhetspolitisk synvinkel vore det klokt om Sverige och Finland samtidigt och koordinerat skulle göra Nato-utredningar varefter de på varsitt håll kunde debattera slutsatserna.